Fler Minnen
Anthon: Som vår kära trollingkung en gång berättade var han ute och metade när fisken smög sig på. Nu tänkte jag ta och dela med mig av ett tydligt minne som jag har ifrån fisket. Innan vi börjar vill jag bara passa på att be om ursäkt för min inaktivitet på kontot. Det är lätt att skjuta lite på skrivandet när det är de stressiga sista dagarna i skolan innan jullov och det gör det inte bättre av att ständigt behöva vara i kontakt med företag för att få hem en beställning. Nog om detta, nu kör vi.
Det var i mitten av en sommar och jag hade tidigare gått i vår skog med pappa och fått reda på att vi äger en liten svårtillgänglig skogssjö. Den såg väldigt spännande ut och jag hade i dagar gått och funderat på hur jag skulle ta mig dit och vart jag skulle stå och fiska.
Nu var det äntligen dags. Jag packade ner pappas fem meter långa metspö i min ryggsäck, grävde upp lite mask från gödselstacken och slängde alltsammans i ryggsäcken innan jag satte mig på cykeln och drog iväg. Med stor möda tog jag mig fram genom skogen och kom till sist fram vid sjökanten. Ute på en liten udde satte jag mig på huk och lade ut agnet. Jag han inte ens sätta mig tillrätta innan flötet drogs under ytan. Det snabba hugget fick mig att tappa hakan, och jag visste knappt vad jag skulle göra, när jag drog uppåt tog det emot. Jag hade aldrig känt en sådan kraft i andra änden av linan. Där stod jag nu och kämpade mot vilddjuret i vattnet. Tillslut satt jag och höll den i handen vid vattenbrynet, det var den största abborren jag någonsin hade sett och nu stod jag och tvekade om jag skulle ta hem den eller släppa tillbaka den. Det tog emot i samvetet att döda den, detta var ju ett stort djur, men jag försökte fatta mod och stoppade tummen i fiskens mun och vred till.
Jag ringde Eric som kom och mötte mig på vägen hem. Han stannade och blev lika chockad som jag då han såg fisken. Varken jag eller han hade någonsin sett en sådan stor abborre.
