Eric: Det finns en sjö inne i de småländska skogarna som fortfarande intill denna dag plågar mitt sinne. Stundtals hemsökes mina drömmar av ett minne från denna sjö så plågsamt att jag senare finner mig själv gråtandes i fosterställning på ett kallt betonggolv. Smärtan orsakas uteslutande av ett återupprepat scenario. Jag ser ett Atom vass vars vikt uppgår till 25 gram efter skarp precision vaggar hem genom några näckrosor i en stilla försommarvik. Jag ser hur en gigantisk gädda går upp i ytskiktet mot inkräktaren men sedan störd viker tillbaka ned under ytan. Hade jag den gången koncentrerat mig på hemtagningen av betet istället för att Lyssna på Lasses förnedring av det svenska fotbollslandslagets förluster hade jag idag kunnat vara förevigad med denna best på endast några få miljoner pixlar.
Efter långvarig rehabilitering och kännbara bieffekter från de receptbelagda preparaten var jag äntligen friskförklarad från något som doktorn beskrev som posttraumatiskt stressyndrom. Doktorn avrådde starkt från att besöka sjön igen och det helt oberoende av att jag i en klaustrofobisk cell skrek ut min förtvivlan över de perfekta förhållandena som råder i sjön. Mina förtvivlade skrik och hot om nedskärningar inom vårdsektorn besvarades med tystnad och högtryckstvätt. Samma natt sprang jag barfota planlöst i natten i en enda rikting. Strålkastarna ackompanjerade av sirener kastade sitt ljus över den vita tvångströjan och fick agera vägledning i natten.
Minnet från högspänningstaggtrådens förlamande bett gjorde sig påmind när jag och Lasse denna helg begav oss mot den lilla skogsjön. Sportfiskefoberna inom den svenska sjukvården skulle inte få hindra mig och Lasse från att undersöka de teorier vi haft även om sjön ständigt förknippas med obehag. Detta demonbesudlade vatten har god variation vad gäller bottenstruktur och djup, den innehåller ingen gös och medelstorleken är hög vilket är precis det vi letat efter.
Vi begav oss ut på sjön för att söka hämnd utan medhavda åror helt förlitandes på en svårstartad bensinmotor. Vi begav oss in i en vik skyddade från de stormiga förhållandena som rådde ute på sjön. Vi tvingades dock lämna denna djupare vik utan resultat. En sommardag hade vi varit stumma av förvåning men denna höst har omkullkastat alla förväntningar vi haft. Under förflyttningen lade jag ett kast intill ett grundare område och endast ett fåtal meter utanför blev betet märkbart tyngre. Den kändes betydligt grövre än snittet och rädslan över att tappa den första spinnfiskade gäddan på flera veckors uppehåll ledde till två hårda mothugg under inhämtning. I tid med att Lasse får fram håven släpper motståndet och fisken är borta utan att ens ha visat sig och sjön visar återigen sitt obefogade vrede mot oss.
Hatet lämnade dock mitt sinne under ett fåtal minuter. I ett av de korta kasten som min 23 centimeters långa jigg genererar stöter något i betet varvid ett snabbt litet mothugg följer. Utmanaren svarar med ett minimalt försök att fly vilket endast resulterar i ett ryck så litet att misstankar om att jag tappat ytterligare en fisk kommer smygandes. Betet är dock fortfarande förtyngt och spekulationer om en mindre gren börjar ta form. Men någonting sitter på den främre kroken och jag lyfter hela mystiken upp i båten utan att behöva greppa linan. En varelse inte större än 30 centimeter hänger förvånad på främre kroken. En klen tröst för spinnfisket denna höst men ändå ett tecken på aktivitet.
Trollingen tog senare vid som alltid när fingrar frusna från kylan inte längre kan prestera ett öppnat beteslås. Min modifierade vobbler fick fullt förtroende då den tidigare visat sig vara framgångsrik. Båten hinner inte runt halva den lilla sjön innan Lasse gör mig medveten om en bottenkänning och i sekunden efter avviker mitt bete kraftigt från det normala. Men även fisken som tagit avviker från det normala. Kämparglöden är borta och istället visar den sin irritation genom att endast göra mediokert motstånd. Den strävar ned mot botten i ett sista försök att slå sig fri men i tystanden från båtmotorn är det bara att sakta veva in fisken som senare visar sig vara min näst längsta gädda någonsin. Den mätte 85 centimeter och årets höstsatsning och återvändandet till sjön förknippad med mardrömmar har äntligen gett önskat resultat. I skrivande stund har vi landat tre gäddor som alla mäter över åttio centimeter sedan höstens inträde vilket för oss är magiskt. Den senare tappade stora jiggen var dock de pris som sjön krävde denna gång vilket jag kan ha överseende med.
