Ett steg på vägen mot drömmen
Eric: Det är en ständig kamp att få med Lasse ut på höstfiske. Hade han fått välja hade han suttit i en vattentät bakteriefriglasveranda med tillhörande bastuaggregat längst bak i båten. Då detta aldrig gick att lösa tekniskt fick hans nya utrustning och ekolod lämnas hemma. Nu kunde regnet istället bara blöta ned hans gamla slitna utrustning vars kostnad han för länge sedan glömt. Till hör att jag tidigare införskaffat ett kraftigare spinn och jerk spö som kan kasta beten upp till 100 gram fast ett som TÅL vatten. Planen är nämligen att stärka utrustningen för att på så sätt kunna fiska större beten och mer selektivt kunna sålla bort de mindre exemplaren. Detta visade sig i början av fisket inte vara särskilt framgångsrikt då en mindre snipa nyfiket provbet i en shadjigg på 8 tum. Dock mycket positiva nyheter då fisken varit omöjlig att hitta de senaste veckorna.
Jag bytte ned mig i storlek och fiskade med en större tailjigg med ett huvud på 20 gram endast för att testa kastegenskaperna i spöet. Hugget som följde inte långt efter bytet var en liten gädda som syns på bilden ovan. Gädda nummer 80 för denna säsong var nästan bärgad och fotograferad när den plötsligt frigjorde sig. Mina övermänskliga karatereflexer gjorde sig då påminda och snabbt stack jag ned handen och greppade fisken kring nacken. Desperat kan tyckas men i dessa svåra tider vet man inte vilken dag nästa tillfälle ges att fotografera än gädda så det gäller att ta varje chans.
Ytterligare sega timmar följde och efter flertalet icke givande ankringar bestämde vi oss för att trolla nära en kant där vi aldrig får fisk vanligtvis. Dock visade sig denna kant vara helt rätt denna dag. Jag trollade med en nyinskaffad shadjigg på 23 centimeter med 15 grams huvud som tillsammans väger någonstans runt 110 gram. Beten vars tyngd och längd vi tidigare skrattat åt behandlar vi nu med stor vördnad sedan vi testat ekvationen stort bete stor fisk och fått fina resultat. Jag har ingen aning om hur djupt den går men jag hade extra långt linsläpp och efter halva sträckan kände jag en lätt störning i jiggen genom det kraftiga spöet och jag hinner precis yttra mig innan jiggen sitter fast i något tungt. Jag känner när jag lyfter spöet att det rör sig om något stort. Jag börjar veva och pumpa in fisken men får inte in en centimeter då jag i all hast glömt att dra åt slirbromsen.
Jag justerar denna och känner i samma ögonblick ett plötsligt frånvarande av kontakt och att blir mycket lättare och tänker att den försvunnit. Men Anthon och Lasse vittnar om den stora fisk som tagit mitt bete och hur den hoppat upp ur vattnet vilket jag missat. Det enda jag kan tänka på nu är hur tungt det är att veva in. Jag känner inga huvudskakningar men känner tyngden av fisken i andra änden. Mina ben skakar och Lasse står beredd med håven. När fisken närmar sig båten drar den sig ned mot djupet och visar hela sin styrka genom att kämpa sig nedåt genom vattenlagren. När den efter en hård kamp visar sig i vattenytan ser jag att den knappast slår mitt tidigare rekord men att den är ovanligt hög jämfört med de annars mer vanligare ål-gäddorna som sjön producerar. Det tar lång tid innan vi kämpar in den håven och efter det är alla minnen borttappade i farten av snabba foton, vägning och mätning. Det visade sig dock vara viktrekord för mig med 100 gram då den vägde 4,1 kilo och mätte 84.5 centimeter men kommer alltid vara ihågkommen som mitt livs bästa kampupplevelse hittills. Om en sådan förhållandevis liten fisk kan visa prov på sådan styrka kan jag bara drömma om en fisk uppemot tio kilo.
Vi åkte sedan fram och tillbaka utan resultat men begav oss senare vid mörkrets infall hemåt. Lasse och Anthon fick åka hem utan resultat men jag hade haft den bästa fiskeupplevelsen någonsin och lägg till nytt rekord på det. Det är frustrerande att jag nu tagit tre gäddor över åttio centimeter vilket är något jag aldrig lyckats med vilket vittnar om att jag utvecklats som fiskare, men jag kommer inte över metern vilket är för nuvarande högsta drömmen. Men det är så det skall vara om man skall fortsätta och kämpa. Någon gång måste det inträffa och då kommer jag vara glad för alla de timmar jag och mitt team lagt ute på vattnet. Mvh Team Snipa.
