Publicerad 2013-12-13 16:15:00 i Allmänt,
Eric: Dimman hade lättat och jag började nu bli lite orolig över att bli besegrad av min mindre broder. Inte för att det brukar råda någon kamp mellan oss utan bara för att hålla kvar honom på jorden innan hybrisen blev ett faktum. Ett stadium som för Anthon brukar resultera i ett försök att vandra på vattnet. Det skulle tydligen gå hävdade han och hänvisade till en homoerotisk bok fylld av moraliska förpliktelser han läst under konfirmationen. Sommaren har dock inte resulterat i ett besviket försök till ett under då hans fiske varit under all kritik. Det var dock inte helt otänkbart att han skulle besegra mig denna dag i både storlek och antal och jag saknade tyvärr instinkten av att genomföra ett räddningsförsök i det förrädiskt kalla höstvattnet.
Som tidigare nämnts hade jag missat en större gädda under den efter Anthons rekordgädda, fortsatta trollingen. Detta skapade ingen uppgivenhet tvärtom gav detta ögonblick mig hopp. Den stora jiggen fick dock inte fortsatt förtroende utan byttes ut till min Nilsmaster förklädd med en längre jiggsvans. Detta är ett bete som fångat mer stor fisk än något av mina andra föregående trollingbeten gjort.
Historien bakom denna skapelse är att vi ville fiska med större beten för att bättra rekorden. Vi var trötta på snipor och en 15 centimeter lång vobbler av märket Nilsmaster verkade klassificera sig. Efter ett tag utan resultat mycket pågrund utav min rädsla för att fiska med detta fina bete kändes det för litet för de riktigt stora. Jag smälte därför på en jiggsvans från en jigg i helt fel färger som pensionerats på grund av tråkigheter. Detta dödade naturligtvis som väntat den rullande gången på betet men svansen förde sig enligt planerna. En artificiell stel gång som visat sig vara effektivt nu på senhösten med köldstela gäddor lyckligtvis.
Vi åkte nära en skogskant där vi vet att det finns närhet till stora djup och gott om skydd i form av grenar. Under halva sträckan känner jag hur något nästan stoppar draget. Genom det styva spöet kände jag nästan hur den större gäddan gled bak och fastnade på några av krokarna i ett massivt försök till att mörda träskapelsen. Hugget var väntat efter de tidigare framgångarna men mycket välkommet från min sida. Spöet stod i djupt böj, motorn stängdes av och tankarna på den hägrande drömfisken på en meter var närvarande. Distinkta skakningar skvallrade om den mycket starka fiskens storlek och jag frågade retoriskt flertalet gånger Anthon om det var fisken på över metern som jag jagat hela livet. Det visade det sig tyvärr inte vara men väl en fin gädda på 86 centimeter som tagit betet i sidled. Känslan av att känna en sådan stor gäddas fulla potential i ett hugg är den största anledningen till varför jag väljer att hålla spöet i handen under trolling. Jag var dock inte besviken över att fisken inte visade sig vara över metern för nu finns fortfarande chansen att ta den typen av fisk på traditionellt spinnfiske. Mvh Team Snipa.
